Ett år av saknad
- Ja, det är Cilla
- Hej mamma, det är Emilie.
- Hej....??? (herregud vad har hänt unge, varför ringer du klockan kvart över tolv en dag mitt i veckan...)
- mamma...., Johan är död!
- Va??? (vilken Johan??? Jag känner ingen Johan som KAN vara död... väl? )
- Johan är död!
- Vaddå? Våran Johan??? Min bästa, bästaste Johan? Våran Johan, som var hos oss för tre dagar sedan och åt middag????? (Här har pulsen ökat till 200, det susar i öronen och jag hör inte vad ungen säger längre, så jag väcker Pelle....)
- Pelle, vakna! Johan är borta - han är död! ( tårarna rinner och jag hulkar och kan inte prata...)
- Nej! Vad faan
- Här ta telefonen det är Emilie.....
Jag ringer till Catharina och bara hulkar i luren när hon svarar...
- Vad är det, vad är det , vad är det??? Säg fort, fram med det bara....
- Catharina, våran Johan är död!
Sen vet jag faktiskt inte vad som hände mer under natten..... Allt var bara overkligt.
Hur kan en man i sina bästa år bara gå och dö sådär?
Lämna oss själva????
Vi hade ju massor av resor framför oss. - Catharina, jag och Pelle har rest tillsammans ett antal gånger och vi hade planer.....
Begravningsprästen kallade oss tre "Johans tre musketörer" :-)
Johan har varit en mycket nära vän till mig i 20 år och hans flickor är min äldsta dotters bästa kompisar. Han har liksom varit en i familjen....
Det har inte gått en dag utan att jag vid något tillfälle har tänkt på Johan under det här året. Idag har jag såklart tänkt extra mycket.
Den här gjorde jag ganska kort efter Johans bortgång....Terapi? Ja, förmodligen.